Nu har jag snart varit hemma i en vecka utan att över huvud taget ha funderat på att packa upp mina resävskor. Om jag har behövt någonting som befunnit sig i resväskorna har det helt enkelt rotats runt tills jag hittat vad jag sökt. Själva väskorna placerades precis vid dörren, vilket har gjort det lite svårt att ta sig in på rummet. Det har däremot varit väldigt lätt att trampa på saker. Idag köttade jag ena foten när jag trampade på två örhängen och sen råkade jag halka på en schampoflaska som öppnades. Det allra svåraste är att ta sig in på rummet när det börjar bli märkt, eftersom det då finns små fällor över allt på golvet.

Städa då för helvete, känner man kanske rent instinktivt. Jag känner också det men varje gång jag påbörjar någon form av städning så drabbas jag av svår ångest. Tvätta går bra (jag skulle till och med vilja säga att det är roligt). Diska är helt okej. Laga mat är trevligt. Men städa. Ångest. Om man ska dela upp städningen i olika delar så kan man väl säga att dammsugningsdelen är den lätta. Plocka undan-biten är den mest ångestladdade. Hur som helst, det måste städas. Nu. Genast.

Fan det kryper i kroppen.